Och nu till själva inlägget...
KEMI & VÄNSKAP!
När man hittar den där kemin till ett djur man köper och man blir så himla nära vänner, den känslan är fantastisk.
Jag minns när jag köpte Pachur, alltså helt ärligt jag trodde aldrig jag skulle kunna ta till mig en ny häst igen efter att min fina Cafao gick bort. Jag har fortfarande svårt att komma över Cafao men jag tror det är det som har fått mig och Pachur att komma varandra så himla nära. Utan att visa det så mycket i stallet bland dom andra tjejerna så är jag ganska ofta osäker och lite ledsen för att åka ut för att jag kopplar ihop stallet med min förra häst.
I början när jag hade köpt Pachur så var väl både hon och jag lite osäkra på hur detta skulle gå. Hon var ung och vild och kanske lite smått ouppfostrad och tyckte att det var minsann hon som bestämde, medans jag var osäker på om jag ens ville ha en häst igen. Pachur gjorde mig osäker första gången jag träffade henne eftersom att hon slet sig ifrån sin tränare två gånger. Och hon var en knäpp liten häst helt enkelt.. Hon var ganska tunn och liten också x).. Men ah! Jag blev kär i hennes utseende och sen var hon i en bra ålder som jag ville ha då.
Jag fick henne på prov i tre veckor för att prova rida henne hemma. Hon var lite knäpp i början och sparkades och stegrade sig osv.. Men det var ren osäkerhet från min sida och från hennes sida. (vi litade helt enkelt inte på varandra). Och hon var en bestämd dam i sig själv och tillät inte att någon skulle sätta sig på henne/bestämma över henne. Men med tiden byggde vi upp ett förtroende för varandra. Hon upptäckte att vad hon är gjorde så var jag alltid lugn och snäll mot henne och gav henne en chans. Och då fick hon väl ett förtroende för mig och började ge mig en chans. Hon började ta sig lite i vikt och började bredda sig en liten aning och växa lite. Jag ägnade och ägnar fortfarande många timmar till just bara henne för att vi skulle/ska bli riktigt nära vänner. Jag ville ha en ny bästa vän, någon som lyssnade , någon som jag kunde gosa och kramas med, någon som brydde sig när jag kände att ingen annan gjorde det. Och med tiden började hon förstå... hon förstod att jag inte var så glad alla dagar i stallet. Och efter ett tag började hon trösta , genom att vilja vara med mig och börja bli sådär gosig. Jag tänkte vara "ööh? vad händer nu?". Men det var nog så, hon kom ALLTID! när jag var ledsen i stallet och myste med mig, la huvudet mot min mage, nosade mig i håret, Och jag började få lov att få pussa HUR MYCKET JAG VILLE! på hennes mule! (vilket hon inte gillade innan). Hon kom när jag behövde henne och jag fanns där för henne när hon behövde mig och tillsammans har vi byggt upp en fantastisk kemi som jag inte trodde skulle komma att finnas. Jag tror det är därför som det har gått så jäkla bra och fort med utbildningen..
Jag har inte direkt utbildat en häst långsiktigt innan? jag har ingen aning hur man gör när man lär ut direkt. Men hon har gett mig en chans till att försöka!. Hon vill lära sig och jag vill hjälpa henne genom att försöka så gått jag kan, lära ut.
Jag och Pachur är nu faktiskt väldigt nära varandra. Hon släpper inte ens ut mig ur hagen längre utan att vi ska gosa lite först. Här om dagen slickade hon mig över hela armen, axeln och lite av halsen tills jag var helt blöt! hur gulligt är inte det?.
Och då pussar jag tillbaka på den lilla rosa mjuka mulen. Jag är inte lika ledsen längre när jag kommer till stallet! För varje gång jag kommer ut så möts jag av två glada spetsiga öron, ett par pigga ögon och ett litet gnägg!. Hon och jag är så jäkla lika personlighetsmesigt. Jag trodde att jag ALDRIG skulle få uppleva det igen. Speciellt med ett sto.. jag som inte direkt brukar ha någon direkt bra kemi med tjejer.
Men jag kan verkligen känna att jag är omtyckt och saknad när jag kommer ut till stallet! Hon ställer upp för mig i vad jag än ber om! och kan hon inte riktigt eller känner sig osäker så försöker hon i alla fall i den bästa mån hon kan!. Känslan när ens häst verkligen tycker om en och uppskattar en och verkligen visar det, den känslan är fantastisk.
Pachur är idag en Lugn, stabil, ödmjuk och snäll 4 åring. Jag skulle inte byta bort henne mot vilken häst i världen!! Folk ska nästan vara avis på mig som har en så sjukt fantastisk 4 åring. Jag tycker det viktigaste är att hästen är snäll och godhjärtad, kan hästen även röra sig trevligt eller hoppa bra så är det ju ett stort plus! I mitt fall så hoppar hon JÄTTE BRA!!!!!!... Jag hade en jävla tur som hittade henne! det är ju typ 1 på 100 säkert där man kan få den perfekta hästen för en.
Tror det var ren tur om jag ska vara helt ärlig. Man hittar ofta kanske en bra häst men chansen att man hittar den perfekta hästen är ändå inte sådär jätte stor om man inte åker och tittar på typ 100 hästar och ändå kanske det inte blir helt perfekt. Jag har dragit vinstlott två gånger. Cafao och Pachur! Vågar inte köpa häst igen x) så Pachur blir min sista häst! Men hon lever ju länge till så de är ju lugnt! :D
Pachur och jag har byggt upp våran vänskap från 0 till 100. Och vi har en fantastisk kemi ihop! Vi passar verkligen bra ihop. Snälla och envisa båda två, ödmjuka och ömtåliga. Vi har verkligen gått ifrån att inte alls lita på varandra till att knappt kunna lämna varandra!. Ändå har jag inte haft Pachur så där jätte länge , 7 månader är det nu och ju längre tiden går, desstu mer sammansvättsade blir vi. När du har hittat den vänskapen och den kemin med din häst! Då du vet att hon/han står där i vått eller tort för dig, slänger inte av dig, gosar och pussar och vill vara med just dig och kommer fram till dig i hagen och mer eller mindre säger "hej! kommer du, Oh vad kul det är att se dig!" Då vet du att du har lyckats! :D
Pachur har i princip alltid öronen framåt och när man travar eller galopperar så kommer ofta dom små frustande ljuden som betyder att hästen mår väldigt bra. Brukar låta tydligast om man galopperar jag tror ni vet vad jag menar! Dom ljuden betyder att hästen mår väldigt bra och trivs jätte bra :) Så njut när du har hör att din häst låter så när du rider eller tränar den för då får du bekräftelse!
Ah kände bara för att skriva av mig lite om hur mycket jag älskar min häst. Men som sagt är ofta fortfarande ledsen över att jag inte har Cafao kvar och ibland vill jag bara ställa mig och stor gråta. Men dom dagarna som jag sakar Cafao så mycket så kommer Pachur och pussar lite på mig och blåser mig i håret med sina näborrar jag säger " Va inte ledsen matte, Jag är ju här". Och då blir jag glad igen :D
Jag hade tur som köpte Pachur. Hade jag inte haft henne så hade jag nog varit en väldigt deprimerad person! Hon ger mig verkligen livsglädje och lycka. Och jag tror att våran vänskap kommer bli väldigt lång och stark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar